Bassam Al-baghdady

Din religion i offentligheten

Skolan kommer först, din religion kommer sedan!
Pinterest LinkedIn Tumblr

”Skolan kommer först, din religion kommer sedan” Så här inledde rektorn dagen för sina gymnasieelever jag skulle föreläsa för. Hon fortsatte ”vi har ingen plats eller vilja att utse ett rum till bönerum. Vill man be får man göra det hemma eller endast under lunchrasten när andra elever har lämnat klassrummet. Vill du tvätta dig före bön får du inte använda toaletterna för det. Vi har upprepade gångar haft stora fuktskador på grund av det. Du får vara religiös men du får också välja en enklare form av din religion. Jag vet att det går. I skolan har alla närvaroplikt och bara för att du är religiös har du ingen rätt att lämna skolan för fredagsbön”

”Religion i Offentligheten” var temat och vi skulle diskutera var går gränsen mellan någons religionsfrihet och andras rätt att slippa bli utsatta för ens religion. När jag började gå upp för den lilla trappan på scenen och bytte plats med rektorn som satte sig i första raden i den stora aulan, tänkte jag om det inte vore bäst om hon fortsatte prata mer.  

Det var tydliga och skarpa markeringar av rektorn och jag började min föreläsning med känslan av häpnad av att dessa ord uttals på svenska av en svensk rektor. Efter långa år av acceptans och tolerans för att religioner gör comeback i offentligheten förstod man, åtminstone i den här skolan, att krockarna är alldeles för stora och ohållbara. Men varför går det inte att anpassa skolan eller offentligheten så att religiösa barn får mer frihet för att utöva sin religion i skolan? Det finns tre viktiga skäl för att man inte ska anpassa offentligheten till någon särskild religion.

Först och främst för att de offentliga utrymmena tillhör oss alla och finansieras av oss alla. Alla ska ha lika stor rätt att använda den offentliga miljön utan att bli utsatta, kränkta eller begränsade för att man tillhör en viss grupp, religion eller etnicitet. Religiösa har exakt lika stor rätt till offentliga utrymmen. Och precis på samma sätt som unga inte har rätt att lämna skolan, eller använda skolan för att utöva privata angelägenheter, danskurs till exempel, får inte heller offentligheten vika sig för att samma unga gör det för andra privata angelägenheter som att utöva sin religion.

För det andra, skolan ska fungera som öppen och varm plats för alla barn och inte vara en förlängd ideologisk arm av hemmet. Barn som råkar för att vara födda till religiösa föräldrar ska inte behöva känna sig annorlunda eller udda i offentlig miljö som skolan. Att barn till religiösa föräldrar förses med extra rättigheter (bönerum) eller skyldigheter (slöja på hela skoldagen) är att särbehandla dem. De har rätt att vara sig själva under skoltiden åtminstone, varken mer eller mindre.

Sist, men inte minst, religion är något privat och ska vara det i fortsättningen. Att låta religioner påverka våra offentliga utrymmen eller diktera förutsättningarna där är som att smula offentligheten till små rum och fördela dem bland olika religiösa och icke religiösa grupperingar. Den som kommer att bestämma över dessa utrymmen kommer vara den som skriker högst. Offentliga utrymmen kommer att förlora sitt neutrala värde och kommer så småningom att förknippas med olika etablerade religiösa grupper eller etniciteter såsom vi har gjort med våra förorter. Det är oetiskt, segregerande och bäddar för konflikter och oroligheter.

Religion i en skola leder oundvikligt till grupperingar utifrån de religiösa markeringarna. Barn som bör vara vänner och träffa andra över etniska och religiösa gränserna skaffar sig istället ovänner. Hela skolmiljön förvandlas till en miljö där olika religiösa eller etniska grupper tävlar om utrymmen och om markera sina revir. I dess revir räknas också flickor som råkar tillhöra en vissa religiös grupp. Flickor som inte tillhör eller vill tillhöra denna specifika grupp utsätts för verbala och fysiska kränkningar och tillmälen. Allt detta sker i det dolda och vuxenvärlden märker bara när det begås stora och allvarliga händelser.

Efter föreläsningen lunchade jag med rektorn och vi pratade om problemen som de har i skolan – gängbildningar, låga skolresultat, hög frånvaro och unga som är födda här men lider av extremt begränsade språkliga kunskaper. Jag frågade rektorn om jag fick citera hennes inledning i en text, hon blev fundersam och tystlåten. Hon har jobbat i den här skolan i många år men ändå var orolig att hennes citat kunde misstolkas. Hon bad mig om att bli citerad anonymt. Jag tyckte synd att en sådan stark rektor inte vågar stå upp för sina åsikter offentligt. Men, jag kan förstå henne. Dagens debattklimat är aggressivt och folk har svårt idag att skilja mellan person och åsikt.

Är du lärare, rektor eller kurator bör du våga säga det som det är, trots att det går mot den rådande uppfattningar, och gärna stå för det också. Ju fler som markerar tydligt att offentliga utrymmen tillhör oss alla blir det lättare för alla, och särskild för de barnen som utsätts för det. Det handlar om attityd förändringar och att fler i offentligheten ska våga säga de viktiga orden som rektorn inledde med dagen ”Skolan kommer först, din religion kommer sedan”.

Bassam Al-Baghdady
Ordförande Centrum för Sekulär Bildning

Facebook Comments

Let me know what do you think?

Shares