Brister SVT i sin saklighet? Frågan kommer ofta upp till ytan varje gång granskningsnämnden fäller Public Service för sin osakliga och vinklade rapportering. Det är grova brister som då och då uppmärksammas när SVT, SR och UR journalister medvetet eller omedvetet försöker färga sin rapportering så att den passar in i den narrativ som politiska partier i Sverige står bakom. Jag har levt största delen av mitt liv i Irak med statstelevision, och tro mig, jag känner igen det.

Det finns gott om exempel som går att nämna. Rapportering om flyktingkrisen 2015, valet 2018, Syrienkriget 2010, inbördeskrig mellan Sunni och Shia i Irak 2006 och inte minst hur SVT journalister berör frågan om politisk islam. Man är för försiktig, för ängslig eller för politisk korrekt i häpnadsväckande samstämmighet med hur de största politiska partierna i Sverige diskuterar samma frågor. Är det inte märkligt? Tänker inte journalisterna på varför de låter som ängsliga politiker?

Det råder två delade meningar kring SVT. De som redan köpt SVTs narrativ tycker att SVT rapportering är saklig och neutral om det som händer i Sverige och världen. Å andra sidan de som följer nyhetsrapportering från flerspråkiga källor förstår att SVT i jämförelse framstår mer som en statstelevision i vilken kommunistiskt land som helst i den forna Sovjetunionen. Men hur ser verkligen ut? Är den verkligen så illa?

Tänk dig att Public Service journalister verkligen var sådana journalister som ifrågasätter den verklighetsbild som politikerna presenterar. Tänk om när våra politiker står i studion får de det het om öronen när de ska svara på frågorna. Tänk om nyhetsrapportering tog upp de problem och rädslor som sprider sig över samhället som vanliga medborgare möter i sitt dagliga liv. Skulle våra största partier ens besvära sig för att lobba för att staten ska finansiera Public Service? Skulle ens finnas politisk intresse för att göra det?

Man kan vända på frågan och säga om inte Public Service finns, var skulle våra politiker vända sig för att propagera för sina hjärtefrågor och politiska narrativ? För att det inte skulle alltför pinsamt att tala om ”tvingande solidaritet” eller ”våga vägra debatt” skulle de förmodligen vara tvungna att starta egna media hus att propagera för sina egna politiska frågor. Dock, det skulle kosta partierna betydliga andel av sina budgetar och dessutom folk kommer att förstå att kanal X ägd av parti Y, och inte neutral. Man kommer att se med kritiska glasögon också på rapportering från dessa kanaler.

Av dessa två ovannämnda alternativ finns bara ett alternativ som betyder att medborgarna själva bär ansvaret för att vara informerade och bilda sin egen uppfattning av verkligheten. Av dessa två alternativ finns också bara ett alternativ som betyder att journalister som brister i sin yrkesroll kommer inte ha något jobb att gå till dagen efter. Det kommer leda oundvikligt till mer polariserad medielandskap där journalister tävlar med varandra för att leverera. Där du som konsument har makten via fjärrkontrollen att styra vem som är bäst. Är det så dåligt?

Att du som mediakonsument har makten är en demokratisk ideal som bör varje demokratiskt samhälle sträva efter. Dock, det är inget som varken våra bekväma politiker eller en kår av bekväma journalister vill åt. Vem ska dunka vem på ryggen och få betalt för det också? Kampen om verkligheten förutsätter att du har en armé av journalister som är bereda att offra sin yrkesstolthet för att bevara den politiska narrativet. Varför ska man ändra på något som har funkat i årtal? Att staten till sist valde att finanserna Public Service med tvångsbeskattning av medborgarna bevisar bara att Public Service har varit staten lojal och nu staten öppet visar sin tacksamhet.

Tillskillnad från fritt medielandskap som är beroende av sin publik hamnar nu Public Service oundvikligen i beroendeställning till staten. Den verklighetsbild som staten och politiska partierna som ingår i staten vill presentera kommer att vara ledstjärnan för journalistkåren inom public service. Tycker politikerna att vi ska ha fler flyktingar då läser vi om ”Kompetens regn”, vill politikerna att vi ska engagera oss i miljöfrågor då läser vi om ”sugrör”. Den som motsätter sig denna främmande verklighetsbild kommer att stämplas som ”extrem” och ”ha dold agenda” eller styrs från ”utlandet”.

Verkligheten som vi medborgare upplever kommer dag efter dag att skilja sig markant från den verklighet som Public Service presenterar. Förr eller senare kommer den upplysta delen av medborgare att välja alternativ media i Sverige eller från utlandet att konsumera ifrån istället för den stela, förutfattade och verklighetsfrämmande dyr apparat som vi tvungna att finansiera. Till sist kommer friheten att välja, titta, köpa och engagera konsumenten att segra. Staten kan stjäla våra pengar och finansiera sina egna media hur, men staten kan inte tvinga medborgare att titta.

Bassam Al-Baghdady
Ordförande Centrum för Sekulär Bildning

Facebook Comments

Let me know what do you think?

Shares